Innebandy

Läget inför hösten ändras bara mer och mer för var dag som går. I April kan jag dela med mig av vad jag bestämt. Tycker att det inte är mer än rätt att upplysa alla inblandade först.
Hur jag kom att tänka på detta nu?

Läste en lagkamrats blogginlägg som nöjt beskrev hur 4st i laget låg hemma och latade sig när de borde ha tränat fys.
Jag blir förbannad. De väl valda ord som jag så länge velat dela med mig av, men som jag käkat upp eftersom jag är kapten och bör bibehålla lagsammanhållningen sipprar långsamt ur min mun. Sakta sakta. Detta är första delen av dessa och det ger mig flashback... Någon som minns de klassiska psykinläggen på lunarstorm för ett antal år sedan?

Måste få tillägga att endel kanske tycker att de är galet häftiga dessa fyra, men mot laget så är det bara respektlöst och det är fler än en människa som hört av sig till mig för att få en förklaring eller för att jag ska ge min syn på saken. Vad ska jag svara? Min syn på saken är förbannat enkel..


Efter ännu en överjävligt dålig träning.

Jag lägger ner. Finner inte längre något nöje i det här.
Varför idrotta när det inte leder någonstans eller när man inte ens kan få ut något positivt av det?
Slutar inte den här säsongen förbannat bra så lägger jag ner eller finner andra lösningar.
Någon annan få ta ansvar. Jag vill inte mer.


Innebandy är ibland ruggigt skönt.

F91 gör en av sina bästa matcher idag och var verkligen värda poäng, men det kan inte fungera varje gång. Kämparinsatsen var guld iallafall.

Vi åkte till Gnesta och misstänkte hela tiden att det skulle vara överjävligt väder när det var dags för hemfärd. Så rätt vi hade. Men en sådan resa går lätt när matchen fungerat bra. Vi låg förvisso under så gott som hela tiden och vi drog bara med oss en pinne, men att hålla humöret uppe och jobba som ett lag under hela matchen är som en halv vinst bara det.
Motståndarnas tränare, vissa spelare och även publiken skämde ut sig rejält. Vuxna människor som skriker, drar på sig utvisningar för snack, vrålar förolämpningar och så vidare.. Någonstans har inte hissen gått enda upp i Gnesta. Jag börjar tro att det gäller hela befolkningen? Kom på när vi åkte hemåt att jag aldrig träffat en Gnestabo som verkar helt klar i huvudet.
Skönt att se att vi kan koppla bort störande moment och satsa på spelet, även om det inte blev något skönlir idag så fungerade vi ihop åtminstone.

Nu ska jag ta min överskottsenergi och städa lite.

Motivation och koordination

Av någon anledning så är jag galet otaggad inför träningen idag. För det första så skulle jag hellre äta två kilo broccoli än ligga på mattan i brottarlokalen och köra styrkeövningar, och jag skulle mer än gärna färga håret lila bara för att slippa springa efter en boll idag. Väg då in att broccoli enbart är snuskigt och att jag ser för taskig ut i lila hår. Då vet ni vilken nivå jag ligger på idag.

Vill inte alls.

Dessutom misstänker jag att mitt balanssinne eller något åt det hållet har rubbats helt. Jag har gjort illa mig på allt idag. Slog i fotknölen i vevspaken till bilfönstret, det säger väl en del? Kan vara så att jag bara är klantig också, men det vill jag helst inte tro.

Dagar som denna får man ta till diciplin istället, det är inte alls lika roligt med idrott då.

Chickenrace

Långpromenad? vad tänkte jag med egentligen?

Utomhus är det halare än på en nyspolad hockeyrink och snön far åt alla håll, det spelar ingen roll hur varmt klädd man är, snön letar sig in till en iallafall.

Tristessen är avskyvärd, jag överväger att städa min brors rum för att ha något att göra. Då har det hela gått för långt. Nu ska jag ägna en mysig stund åt att betala räkningar och lyssna på musik, sen får vi se om jag kommer på något fyndigt att göra.

Det sägs att det ska vara hälsosamt att gå 10.000 steg om dagen och eftersom jag alltid har varit road av att träna så äger jag en stegräknare. Fullkomligt meningslöst, men det är sådant man får av diverse släktingar som inte har några bättre idéer. Stegräknare och pulsklocka. Än så länge har jag bara roat mig med stegräknaren och jag har 1500 steg kvar sedan jag satte igång den vid tolvtiden. Springa runt bordet på rummet några varv kanske? Ut går jag inte igen. Näver.

Sämsta matchen ever.

The real oneJag förstår inte vad vi höll på med idag, vi var inte bra på många plan alls. Vi sjönk ner i deras tempo, rullade inte boll och var allmänt lata. Några individuella prestationer var självfallet bra, Petra Karlsson har varit outstanding sen hon kom hem från Dominikanska. I vilket fall som helst så lyckades vi vinna med
11-3, trots bristen på spelkvalitet och inställning.  Därmed så håvade vi in tredjeplatsen i tabellen och den har vi planer på att inte släppa ifrån oss. Möjligtvis om vi får för oss att sno plats nummer två istället. Telge håller förmodligen hela säsongen och ser ruggigt svårslagna ut. Alla andra lag bör vi klara av, dock inte om vi spelar som idag. Mitt öga fick sig en kärlekstouch av en viftande, gulklädd människas blad. Jag hoppas innerligt att det väljer att tona ner lite diskret och inte bli en blåtira. Samma tjej lyckades förövrigt slå en av våra tränare på ungefär samma ställe, med exakt samma blad. Det kanske är dags att överväga vad man gör på planen då?


Idrottsskador.

Det small till i pappas vad under innebandyträningen idag. Först lät jag de andra tränarna sköta det hela och spelade vidare. När jag kikade dit och det inte hände något så blev jag illa tvungen att ingripa. Rätt solklart fall av bristning i vadmuskulaturen, RICE* metoden är det enda rätta. Idrottsskador är något som jag själv tycker är relevant att kunna som ledare och har därför läst in en hel del av dem själv. Ska jag vara helt ärlig så är 80% av alla dem jag kan sådana som jag också har haft själv, men det är en helt del.

* Rest, Ice, Compression and Elevation. Med andra ord Vila, is, kompression och högläge. Ännu mer förenklat; Sunt förnuft.

Får se hur det är med farsgubben imorgon, i värsta fall så gick muskeln av helt. Envis som han är så vägrar han åka in till akuten ikväll (Vad är det med män och doktorer?) 

Jobb och match

Eva gjorde dagens goda gärning och fixade så jag kunde spela matchen. 12 minuter innan martchstart springer jag och Ida ut från Ica. Slänger på oss matchställen och kommer in på planen samtidigt som domaren börjar ställa upp för tekning. Så ruggigt snabb har man nog aldrig varit.
Vi förlorade med 7-5, men det är ett riktigt bra resultat mot det här laget. Inställningen i början var att kämpa på för att hålla siffrorna snygga, men varteftersom så släppte det.
Sista bytet fick jag ett slag på fingret och nu är det dubbelt så stort som innan.
Jag hoppas på en stukning, men det skulle kunna vara värre. Ser inte ut som en stukning och det känns inte som en heller.

Snart åker vi!

Junior DM.

När man var liten så hände det titt som tätt att man mötte lag som var fruktansvärt dåliga. Jag har alltid avskytt de matcherna, när vi startade damlaget här i Flen var jag 13år och sedan dess har jag haft kaptensbindeln på armen och varit ute på planen och tacklats med folk som var dubbelt så gamla som jag själv. Det gäller inte bara mig, nästan hela vårat damlag är förhållandevis ungt. Förra året fick alla utom två vara med och spela junior DM (87 och yngre). I år när åldersgränsen var 1988, och yngre, så sjönk spelkvaliten radikalt.

Vi åkte iväg till Nyköping imorse med åtta utespelare och en målvakt. Under uppvärmningen käkade vi banan, fjantade lite med boll och springtiden var ungefär en halv minut.
Motståndarna ställde upp med tre hela formationer. Med andra ord hade de hela tiden tio spelare på bänken (+målvakt), de borde ha sprungit sönder oss. Även om de inte kunde passa, skjuta, dribbla eller försvara så borde de iallafall ha kunnat springa oss rejält trötta.
 
Nu blev det inte så. Matchtempot satte vi och bollinnehavet var också vårat. Att förlora en match mot ett lag med bara en och en halv formation måste vara oerhört knäckande.
Vann gjorde vi iallafall och det blev aldrig ens en gnutta spännande. Jag ser fram emot nästa år då jag är för gammal för att få spela junior DM.
Innebandy är så gott som alltid roligt, det är när man möter dåliga lag som det känns som om man bara kastar bort sin tid.  

Seriepremiär/derby - höstens bästa helg.

Katrineholm har slagit på stort och försöker sig på lite attityd såhär dagen innan matchen. Hittils har det resulterat i:

"kom igen nu tjejer flen borta på söndag, lätt match! "
(Jag har spelat innebandy i åtta år och aldrig gått förlorande ur ett derby mot Katrineholm, hur de får det till en lätt match är för mig en gåta.)

"Ja men de där fixar vi fan, nemas problemas "
(Någon lite mindre säker kanske?)

Och så min favorit;
"Jag tror att stor stads tjejerna kommer överaska.."
(Här pratar vi högt betyg i särstavning och dessutom över-aska? Föklara för mig? Ska vi dö? Man blir ju skakig i tentaklerna)

Nåja, hur det går får vi allt se imorgon. Självklart tror jag på en vinst för mitt lag. Kanske slutar det med att jag får tugga ordsoppa eller så får jag praktisera hånflinet. Det sistnämnda vore ultimat, det smilet är alltid lite på vift såhär i början av säsongen och att få värma upp det vore guld.


Innebandy 17-22

Började med att åka till sportringen för att köpa ett par ilägg i skorna för 140kronor, kommer hem med nya inneskor för 1100kronor. Jag motsatte mig, men pappa lät sig luras.
I bilen på vägen hem ringer tränaren och talar om att han tänker sluta och ber mig upplysa laget om det på mötet.

Mötet var nästa femma, det kändes som att prata till en vägg, inga åsikter eller synpunkter. I princip var det mina och Sannas åsikter som vädrades och då vi tycker ganska lika så gör det mig detsamma.
Jag pratade kort om engagemang och gav min synpunkt på det.

Väl på hammarvallen så körde alla helt plötsligt fys (utan tränaren, han är utomlands) under tiden som jag upplyste tränarna, vädrade förslag och pratade med ett av de nya förslagen.
När vi kommer ut på planen så genomförde alla en av de bästa träningarna på mycket länge.

Jag vet inte om det var insikten att PG skulle sluta, de väl valda orden jag valde att uttrycka angående engagemanget och intresset eller om alla helt enkelt hade en bra dag. Förhoppningsvis så fortsätter det i den här stilen, isåfall kommer det bara att bli bättre och bättre. 

För min egen del så fungerade de nya skorna utmärkt, det gjorde inte ont alls när jag sprang. Men utan de uppbyggda skorna så kan jag knappt gå. Konditionen är körd i botten och det tog en stund innan man blev vän med bollen.

Att jag skulle prova på lite hur det kändes idag var ett rent skämt, jag körde så mycket som kroppen tillät. Har aldrig ångrat mitt val av långbyxor så enormt förut.

Även om en av de bästa tränare jag någonsin haft deklarerat att han lägger av så känns endå läget relativt positivt. Lagidrott är en dans på en mycket tunn lina.


Innebandy

Man skulle kunna tro att jag klättrar på väggarna nu när jag är skadad och inte kan spela, men så är inte fallet. I början kändes det bara rysligt tungt, men nu börjar jag bli omvänd. Det är ruggigt skönt att slippa ta del i allt irriterande som händer på träningarna. Dumma människor som inte förstår övningar vi kört i snart två år, individer som inte dyker upp, folk som gnäller, backar som latar sig, forwards som fiskar och målvakter som gör allt för att dra ut på tiden. Vad vet jag, men jag måste erkänna att jag för tillfället inte är speciellt frestad att komma tillbaka. När träningsnärvaron är lägre än någonsin och det första jag skulle behöva göra är att hålla ett krismöte och intala folket att det är dags att sluta bete sig som bortskämda snorungar, då förstår inte jag varför jag ska kämpa för att hålla ihop laget, träna mig iform igen och hålla humöret uppe när ingen annan gör det.
Blir det inte bättre än såhär så lägger jag av eller byter förening, det gör mig detsamma för tillfället.
Inte för att jag ogillar laget, jag ogillar intällningen hos de flesta och jag ogillar när människor inte kan stå för sin sak. Min egen motivation var på topp när vi drog igång och hade förmodligen fortfarande vart det om jag inte insett att jag levt bland molnen och trott att det inte fanns några större problem.
Problemen är många och kan jag inte ens motivera mig själv så fyller jag ingen funktion. Sporten i sig är fullkomligt underbar och det skulle bli tungt att vara utan den. Men ett lag som inte fungerar är inget lag.

Jag funderar allvarligt på att lägga klubban på hyllan och slänga in skorna i gaderoben.

Årets pinne.

Idag levererades nya klubban och jag kan inte svara för om jag är nöjd än. Det lär ta tre veckor innan det kommer något utlåtande. Det är inte roligt att vara skadad såhär i början på året. Inte någonstans faktist.


rätt klubba
Snarlik.
Skillnaden är att mitt skaft är rundt, inte ovalt och färgen är röd/vit och inte svart/vit.

Djupare beskrivning av början på en höst som bara kan bli bättre.

En biverkning av min inflammationshämmande medecin är inflammation.
Känner dock inte av några större åkommor utöver den redan inflammerade foten, å andra sidan så har jag hitills bara tagit en dos. Men jag hoppas jag slipper det iallafall.

Diagnosen jag fick var lite luddig, men som jag förstod det så har jag en inflammation i en muskel under foten och har fått denna av för hög påfrestning och överrörlighet i leder. 
Enligt samme man så bör jag framöver använda hålfotsinlägg, linda fotleder/knän/armbågar och använda handledsskydd varje gång jag utför någon form av idrott. Smått galen eller fullkomligt ointresserad av riktig sport måste denna man ha vart, han förstod inte alls vart problemen i alla dessa förebyggande lindor och skydd låg. Hålfotsinlägg köper jag och ett handledsskydd på vänsterhanden (som utsätts för störst påfrestningar) men att linda in halva mig som en mumie och sedan springa runt? Jag kan likagärna sätta på mig en overall. 

Jag kan överreagera nu för att jag inte sovit avsevärt mycket senaste två nätterna, men känslan jag har i mig nu när det hela har fått smälta en aning är inte mycket annat än tomhet. Tre veckor är lång tid och självfallet hade jag kunnat passa på att hälsa på alla vänner runtomkring närhelst jag ville, men jag sparar pengar inför Cypern. Någon större arbetsbörda i skolan har jag inte, fler jobbtider på ICA går inte att få, sitta nere och tjura på hammarvallen vill jag inte och något annat större intresse har jag väl egentligen inte. Böcker i all ära, men jag får lätt socialabstinens. 

DM nu i helgen och jag kommer sitta på läktaren och se på. Eventuellt vara lite barnvakt åt Mickans ungar samtidigt, ska passa på att lära dem lite hejjarramsor av värde. Jag ville spela. Jag vill spela. 
Jag kan inte. 
 

När vuxna män blir små pojkar.

Ställ en man på en plan, underlaget kan vara plastmatta, parkett, gräs, is, grus eller vad det finnstillgängligt. Dela upp två lag. Ge gärna mannen en lite för liten väst i en färgglad färg. Det är inte så viktigt att det finns fler med samma färg på västen, huvudsaken är att det finns motspelare med en annan färg eller ännu bättre, utan väst. Gör upp två mål, det kan vara regelrätta och godkända mål med stolpar ribba och nät. Men det går precis lika bra med två gympaskor.

Sista steget är att slänga in en boll eller puck.

Vips så har du förvandlat mannen till en ung pojke på nytt.

Skiter i rubriken.

Jag vet inte vad jag gjort för att reta upp världen, men något allvarligt måste det vara. När vi gav oss ut på fysen var jag mer taggad än någonsin och berättade stolt för Bjuris att det var första gången på väldigt länge jag tränade utan att ha ont någonstans, inte en skavank. Allt från mängden mat under dagen, skavsår, träningsvärk osv var helt som det skulle. Ingen smärta alls och rysligt taggad.

Fysen går kanon. Väl inne i hallen känner jag redan på uppvärmningen att det smärtar i foten.

Nu gör det så ont att ögonen rinner för varje steg jag tar och då är jag endå inte överdrivet känslig.
(Jag har spelat en hel säsong med två sprickor i en tå, hårt tejpat)

Det läskiga?
Stukningar och vrickningar har jag haft så ofantligt många gånger att jag känner igen den smärtan.
Sånt går att tejpa och köra vidare med.
Det här är något annat, hade jag trampat snett hade jag märkt det. hade jag fått ett slag hade jag kännt det.

Pappa plockade skräp ur foten med pincett och det gör mig inte lugnare.
Hur känns blodförgiftning?
Är det någon som åker på en sådan sak så är det ju jag. Jag lyckas alltid med varenda jävla sak som finns att få.

Orkar inte mer. Varför kan inte allt få gå bra för?

Vad gör man den sista lediga dagen?

Sista dagen på sommarlovet och allt börjar ta form för ännu ett år av hektiskt men roligt stressande.
Idag så käkas det tacos hos Emelie och David och efter det så är det dags för fysträning+hall. Den träningen ger mig lite ångest, samtidigt som det ska bli ruggigt roligt att äntligen få stänka upp ett par skott i nättaket, sätta in en tackling och springa tills man är halvt medvetslös.
Tre matcher i helgen som kommer och fem olika träningar den här veckan, vi slänger oss huvudstupa in i allvaret.

I övrigt så har Albin lyckats dra på sig salmonella och får försöka överleva diverse äckliga läkarundersökningar. Hoppas han blir kry snart.

Nu ska jag ägna någon timme åt seriöst degande.
Har förövrigt inte varit hemma på snart två dygn, bor halvt hos Franzens just nu. Skapligt skönt.

Tung början

Redan dagen efter upptakten har mina småtjejer lyckats börja tjafsa riktigt ordentligt och den här säsongen kommer bli fullkomligt kaos. Allting är just nu jävligt oklart tack vare ett fåtal människor och jag kan inte låta bli att undra hur fan det här ska sluta.

Jag har ett jobb och en utbildning att sköta, hur fan kan ni tro att jag ska kunna hålla i allting ensam?

Utförligare kommer när det är utrett (förhoppningsvis) eller åtminstone när alla parter har fått sagt sitt.

Upptakter och nya uppgifter

Nu har innebandysäsongen dragit igång och jag har fortfarande inte rört en klubba, ens kollat på en boll eller sprungit en meter. Det kan låta som om intresset hos mig är lågt och ligger på is, men det är många omständigheter som spelat in och hallträningarna börjar nu i veckan som kommer. Dock så hade vi upptakt med damlaget igår och F91 idag. Många kloka ord blev sagda och ett antal koppar kaffe har sörplats. Imorgon är det tränarmöte och sen följer två fulla veckor av praktiskt utförande.

Min kropp kommer vara död och det är korkat att inte ha tränat något avsevärt. Anledningen till varför jag inte är överdrivet skärrad är för att jag vet att jag tyckte det var sjukt mycket innebandy redan förra året och det kommer bli ännu mer iår. Det är olika träningar varenda dag och ofta så är det någon form av ansträngande fysisk aktivitet två gånger om dagen. Ska jag klara av denna säsong så gäller det att planera väl och för att inte tröttna så hoppas jag på att kunna ta bort specialidrotten från mitt schema.

Innebandy är något jag brinner för och jag är livrädd att tappa det intresse som jag byggt upp.
Dock så kan ni räkna med att det framöver lär stå något om idrotten varje gång jag skriver.

Förövrigt så har jag fått beröm av en av mina gamla tränare. Enligt honom så är jag den person som är bäst på att skapa ett lag och god sammanhållning. Jag vet inte hur rätt han har, men sådant är alltid kul att höra.

Nyförvärvet till laget

Ida
Ida har tagit sitt förnuft till fånga och är tillbaka på Hammarvallen nu till hösten.

För er som inte är helt insatta i Flens Innebandy kan jag upplysa om att Ida är en av Södermanlands största talanger och blev förra året värvad till Eskilstunalaget Torshälla.
Nu spelar hon med oss, dock så vet man aldrig hur länge.

Tidigare inlägg
hits