Whoppe

Det är den tankebanan som har gjort mig till den tjuriga jävla surkärring som jag förmodligen framstår som ibland.
Några fina exempel;
"Petra kan vara rastvakt" - Jag lackar sönder på mina kära kollegor som inte kan sköta sina raster som vuxna människor. Vi har helt seriöst ett schema som man skriver varje morgon och sedan följer.
"... kommer inte. Har du några övningar på lager?" - Pappa. Exakt när träningen börjar.
"såg du att du har bageritider på schemat?" - Jovisst, mer stress = mer lön? Det kunde man ju tro.
"Vi hinner inte följa med 91" - Sa jag faktiskt ifrån förra året? Jag vet inte riktigt.
Osv i all oändlighet

Jobbet och innebandyn fräter sönder min skalle just nu som ni kanske märker eller redan har märkt. Det som gör mig mest irriterad är att vad fan jag än hjälper till med, var det än är, detså mer tar folk för givet att jag ska göra framöver. Jag bör säga upp mig, flytta och plugga. Alternativt komma överens med tanken på mig själv som en söt liten marionette.

Det sista är egentligen inte ett alternativ.