Mitt limstift.
Jag har kämpat många minuter (min pyssliga sida klarar inte mer än så) för att få ihop fotoalbumet och när det var dags för att pynta till det lite idag så ramlade varenda bild ut över vardagsrumsmattan. Först övervägde jag om den onda anden som misstänks ha bosatt sig i mitt hus* hade varit i farten igen. Väldigt snart föll den mer logiska tanken över mig, limmet. Femtionio kronor på Claes Ohlsson, ska fungera utmärkt på papper,papp,foto,textil osv enligt förpackningen, hade svikit mig rejält. Idén att jag skulle klippa och klistra ett album, istället för att bara stoppa in korten i plastfickor, känns i nuläget lika befängt som när jag som barn började samla frimärken och trodde jag skulle orka sortera, värdera och arrangera dem.
Om jag hade kunnat äta upp det här limstiftet hade jag gjort det och utsatt det för magens alla frätande safter. Nu får jag nöja mig med att blänga argt på det och skriva ut min ilska.
* Kan endast jagas bort av exorcist-Urban, men Kim vägrar ge mig numret
Om jag hade kunnat äta upp det här limstiftet hade jag gjort det och utsatt det för magens alla frätande safter. Nu får jag nöja mig med att blänga argt på det och skriva ut min ilska.
* Kan endast jagas bort av exorcist-Urban, men Kim vägrar ge mig numret
Kommentarer:
Trackback