Jag får vara trött.

Hösten 2005 var utan tvekan den tyngsta och värsta tiden i mitt liv såhär
långt och jag hoppas att jag slipper genomgå något liknande
igen. Fylld med förhoppningar så traskade jag iväg till skolan och nya
klassen första dagen, Jag visste redan då att det skulle bli svårt att fylla igen alla
hål på schemat och komma in ordentligt i gruppen.
Det senare tog lite tid, men Jag har endå lyckats relativt bra.
Med tanke på hur många ämnen klassen läser ihop som jag redan klarat av och inte
behöver göra om och hur mycket tid de spenderar ihop under dessa lektioner så har jag
lyckats enormt bra faktist. Fylla igen hålen på schemat däremot gick inte alls, Matte B Lades
till och enda skillnaden var att istället för att sitta i cafeterian en timme någongång ibland så
satt jag nu för mig själv i en sal med människor jag aldrig skulle umgås med. Om mitt minne
stämmer korrekt så var Nathalie den enda av dessa som jag överhuvudtaget växlade några ord
med under de här lektionerna. Samma dag som skolan började så var den första F91 träningen och över en natt så skulle man helt plötsligt vara en förebild för dessa "småtjejer". Jag har tidigare levt två år nästan helt utan rutiner och den enda helt fullkomliga säkerheten som funnits i min vardag under dessa år var Innebandyn. Självfallet så skulle det även där bli stora förändringar i samma veva. Ida bytte lag, något som hon gjorde helt rätt i eftersom möjligheterna för henne att utvecklas som spelare och person fanns i Torshälla. Årdala lade ner sitt lag och de "bästa" och mest sugna spelarna gick över till vårat lag. Min säkerhet i vardagen var som bortblåst. Jag skulle gå ner till träningarna och bete mig som om dessa Årdala- spelare alltid varit i vårt lag och aldrig stått på andra sidan planen som motståndare. För att krångla till detta ytterligare så var det många av dessa som jag inte alls tyckte om rent personlighetsmässigt sedan tidigare. Med bara dessa saker så skulle min fritid vara relativt full och pressen på mig ganska stor, men lägg då till Jobbet på Ica, eftersom jag ville åt lönen så fanns det inte mycket annat att göra än att försöka sköta jobbet hur slutkörd man än var. "Jag är en ensamvarg som inte vill vara ensam" läste jag i en krönika för några veckor sedan och kände hur väl detta passade in på mig. Under hösten försökte jag umgås med mina nära och kära så mycket som möjligt, men det fungerade inte riktigt hela vägen. Det räckte med enkommentar från någon för att mitt humör och mitt självförtroende skulle sjunka.När sedan släktingar hamnade på sjukhus av olika anledningar, vänner bråkadeoch familjen inte förstod alls när jag försökte prata om allt så var jag inte långtifrån att ge upp.
Det var under min Idrottpsykologilektion idag som det gick upp ett ljus förmig om hur illa
ute jag egentligen var förra hösten. Jag visste vilka krav som fanns på mig och jag kände
redan från början att jag var oförmögenatt prestera på den nivån.
Gruppdynamiken var värst. Att försöka skapagod stämning och bli en del av en grupp
hade jag klarat galant, men när det blev både Klassen, F91 och Damlaget så
växte denna uppgift till enorma höjder och det var knappt att jag tog mig upp utan
att falla på vägen. Skolgången blev lidande, jobbet gick halvdant och vännerna fanns
endast med på ett hörn. Saker som kunde, och fortfarande kan, reta gallfeber på mig var när
folk ständigt påpekade hur trött jag var, att jag aldrig tog mig tid till något och även när folk
kallade mig saker som inte uppskattades (Det hjälper inte alltid att det är ett skämt och jag
egentligen skulle tyckt det var roligt, är man helt slutkörd så sänker även en sådan sak ens självförtroende).




Sa jag någonsin ifrån!? Nej inte vad jag själv kan minnas, jag tog ett djupt andetag, satte på ett falskt smil och låtsades att de precis sagt något som ansågs som självklart/roligt. Hösten var hemsk och jag är fortfarande inte helt återställd. Läste igenom detta och kom fram till att det nästan låter som om jag var självmordsbenägen vid vissa tillfällen, men jag kan lova starkt och heligt att det har aldrig ens funnits som alternativ. Självmord är för svaga och misslyckade människor, Jag har inte ens upplevt en bråkdel av allt det goda som mitt liv kommer kantas av!


 
 


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits