Whoppe

Ledsen att jag printade ner de onödiga raderna som fick nyfikenheten att väckas hos en och annan, bland andra mannen i den gula hattens hjärtevän. Nu är det väl dags att jag upplyser er något. Dessutom har jag inget bättre för mig.

Senaste året så har jag varit allt annat än nöjd med min studiesituation och har besökt syo fler gånger än alla andra elever gemensamt. Eftersom det inte gett det minsta resultat så har jag ägnat övrig tid åt att klaga, gnälla och vara en allmän tjurskalle. När vi var på Cypern och jag fick jordens ångest över att behöva komma hem och sätta mig i skolcafeterian igen så vaknade jag upp. När de få lektioner jag faktist har inte ger någonting av värde alls, varför går jag ens dit? För att alla andra skulle tycka att jag var ett fulltändigt dumbass om jag hoppade av skolan förmodligen. Men sen när bryr jag mig? Å andra sidan så anser jag att skolan är en viktig del av livet, men på senare tid så har jag endast suktat efter kunskaperna. Den sociala biten ger mig faktist ingenting. De människor som jag aktivt umgås med i skolan är sådana som jag inte alls skulle tappa kontakten med om jag inte befann mig där lika ofta. Med andra ord; dags att ändra något radikalt. Syo tänker lika skevt som resten av administrationen och lärarna på gymnasiet, det fanns inte mycket annat att göra än att gå vidare med det. Idag traskade jag upp till studievägledaren för komvux och förklarade min situation. För första gången så kände jag att någon verkligen ville hjälpa mig och hon kom med massor av förslag. På tisdag så ska jag ha möte med mentor & syo på skolan, nekar de mig den möjligheten som lagts upp framför mig så bryter jag ihop helt.
Idén är att jag ska få läsa in de kurser jag håller på med nu paralellt med komvux-studier. På det viset så kommer jag slippa att sitta av ett och ett halvt år till utan kan lägga allt krut på detta och sedan vara klar.
Distansalternativet fungerar dessutom utmärkt för mig eftersom jag snarare är en nattmänniska än morgonnisse.

Fortsättning följer...