Whoppe

Min bristande skolgång ledde precis som väntat till ett möte med min mentor. Han kände sig sviken av mig eftersom jag inte kommit till honom när jag kände att skolan gick åt helvete. Vad skulle jag ha sagt?
Allt är repetition. Punkt.
Klassen är som tolvåringar. Punkt.
Lärarna har ingen koll. Punkt.
Schemat är värdelöst. Punkt.
Den svenska skolan är idiotiskt upplagd redan från första året. Punkt.

Visst, allt detta hade det säkert varit bra om han fått veta. Men hans lösning; "Det är bara att bita ihop" , är inte en lösning, det är bara en förbannat dålig kommentar. Samtidigt som han ständigt påpekar att man bara lever en gång så uppmanar han mig att slänga bort ytterligare två år av mitt liv på ingenting bara för att få ett par bokstäver på ett papper.

Fast jag kan inte klandra honom, men jag kan inte klandra mig själv alltför mycket heller.
Vad ska han säga? Det finns inte så mycket att säga egentligen. Som samhället ser ut idag så har man inte så många andra val än att gå klart skolan. Ifall man inte är ruggigt bra på något speciellt som exempelvis musik. Samtidigt så är jag själv förbannat trött på att bli straffad för att jag är lättlärd, har inte jag någon rätt att känna att skolgången är stimulerande och att jag lär mig saker? Om inte så förstår jag inte vad skolgången fyller för funktion. Jag säger inte att jag är nått geni, lång ifrån. Kunskaperna jag sitter inne med är inte speciellt omfattande, däremot är jag ruggigt bra på att snappa upp information placera dem i ett sammanhang och lära mig nya saker. När jag läste körkortsteorin så skumläste jag boken en gång och efter det kunde jag svara på frågorna i häftet ordagrant. Jag finner ingen utmaning i något av de ämnen jag läser i skolan och jag ser inte vad jag i framtiden kommer ha för användning av att ha suttit av, och mått dåligt under, hela gymnasietiden.

Vad går fel när ett sjuhelvetes läshuvud* blir klassens skolkare?


^{*Dra åt helvete Jantelagen, jag vet vad jag är bra på och det är ingen som dör av att få veta det av mig ibland.}