Det här inlägget kommer handla om två saker; 1.Det faktum att jag faktiskt har börjat plugga igen & 2. Snus.
Tack vare att jag är hemskt dålig på att lämna tillbaka kurslitteratur så kunde jag redan idag sparka igång Naturkunskap A. Så fort jag såg att böckerna stämde överens så drog jag igång, känns lite onödigt att behöva göra denna kurs en gång till, men min frånvaro var makabert hög när jag för nästan två år sedan läste denna. Då hade jag precis läst Kemi, Biologi & Fysik och tyckte att jag kunde hoppa över lektionerna och bara skriva bra på proven. Det hade fungerat ypperligt om inte läraren i ämnet envisades med att sätta betyg även efter närvaron. Jag fick inte ens IG, så illa var det. Med andra ord så kan jag nu se till att få det betyg jag är värd och vill ha. Tre bokstäver tack. Ser redan såhär i början att det kommer bli så inihelvete mycket mer jobb än vad det hade varit att sitta av tiden i skolan, men det är det valet jag har gjort. Iallafall så har jag även beställt hem böckerna till övriga ämnen så jag kan börja as soon as possible. Lättast är nog att ta en kurs i taget tror jag. Funderar på att ha en sådan strategi.
Jag vill gnaga på min egen arm, fylla hela badkaret med tårar, slå mänskligheten som aldrig varit beroende av något och därför inte vet hur detta känns, jag vill sluta skaka, frysa, svettas, få nervösa ryck. Jag vill kunna fästa blicken som folk. Nu är det fan inte roligt. Någonstans. Närmare fyra år har jag levt med en snus instoppad under läppen, att plötsligt sluta är förjävligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag äter konstant. Förmodligen kommer detta resultera i att jag blir smällfet och tröstar mig med cigaretter. För att sluta med det så tar jag till alkohol och snart bor jag i en skokartong bakom närmaste pizzeria.. Du hör. Jag borde få ta en riktig snus.
Fan ta skaparna av Onico förresten. Vad är glädjen med en liten påse med kryddor? Det är som att vifta med en tom inslulinspruta framför en diabetiker. Humörsvängningarna är som Anderna och de stackars små Strägnäsflickorna kommer under matchen imorgon få veta att dem lever (Ifall mitt humör är som nu, det kan lika gärna vara så att jag just då är oerhört lättstött och känslosam)
Jag vill gnaga på min egen arm, fylla hela badkaret med tårar, slå mänskligheten som aldrig varit beroende av något och därför inte vet hur detta känns, jag vill sluta skaka, frysa, svettas, få nervösa ryck. Jag vill kunna fästa blicken som folk. Nu är det fan inte roligt. Någonstans. Närmare fyra år har jag levt med en snus instoppad under läppen, att plötsligt sluta är förjävligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag äter konstant. Förmodligen kommer detta resultera i att jag blir smällfet och tröstar mig med cigaretter. För att sluta med det så tar jag till alkohol och snart bor jag i en skokartong bakom närmaste pizzeria.. Du hör. Jag borde få ta en riktig snus.
Fan ta skaparna av Onico förresten. Vad är glädjen med en liten påse med kryddor? Det är som att vifta med en tom inslulinspruta framför en diabetiker. Humörsvängningarna är som Anderna och de stackars små Strägnäsflickorna kommer under matchen imorgon få veta att dem lever (Ifall mitt humör är som nu, det kan lika gärna vara så att jag just då är oerhört lättstött och känslosam)
Kommentarer:
Trackback