Whoppe

Kunde inte somna om när karln gick upp så jag såg ingen anledning till varför jag skulle ligga kvar och bara dra mig. Öste mig upp och kom fram till att jag hade såpass gott om tid på mig att jag kunde ge strykjärnet och något par av mina obeskrivligt sköna långbyxor chansen att komma ut i friska luften. Nu i efterhand, ett brännsår rikare och inget par skrynkelfria byxor till hands, så kan jag helt öppenhjärtat erkänna; Det spelar absolut ingen roll hur många timmar mamma lägger på att lära mig stryka, jag kan inte lära mig. Att det ska vara så förbannat svårt att utplåna skrynklor. Jag får helt enkelt börja vänja mig vid jeans till hösten.

---

Det var då fan vad brännsåret svider. Vad göra?