Whoppe

Man skulle kunna tro att jag klättrar på väggarna nu när jag är skadad och inte kan spela, men så är inte fallet. I början kändes det bara rysligt tungt, men nu börjar jag bli omvänd. Det är ruggigt skönt att slippa ta del i allt irriterande som händer på träningarna. Dumma människor som inte förstår övningar vi kört i snart två år, individer som inte dyker upp, folk som gnäller, backar som latar sig, forwards som fiskar och målvakter som gör allt för att dra ut på tiden. Vad vet jag, men jag måste erkänna att jag för tillfället inte är speciellt frestad att komma tillbaka. När träningsnärvaron är lägre än någonsin och det första jag skulle behöva göra är att hålla ett krismöte och intala folket att det är dags att sluta bete sig som bortskämda snorungar, då förstår inte jag varför jag ska kämpa för att hålla ihop laget, träna mig iform igen och hålla humöret uppe när ingen annan gör det.
Blir det inte bättre än såhär så lägger jag av eller byter förening, det gör mig detsamma för tillfället.
Inte för att jag ogillar laget, jag ogillar intällningen hos de flesta och jag ogillar när människor inte kan stå för sin sak. Min egen motivation var på topp när vi drog igång och hade förmodligen fortfarande vart det om jag inte insett att jag levt bland molnen och trott att det inte fanns några större problem.
Problemen är många och kan jag inte ens motivera mig själv så fyller jag ingen funktion. Sporten i sig är fullkomligt underbar och det skulle bli tungt att vara utan den. Men ett lag som inte fungerar är inget lag.

Jag funderar allvarligt på att lägga klubban på hyllan och slänga in skorna i gaderoben.